majathedestroyer

Ibland så påminns jag om grejer, om saker som jag egentligen funderar mycket över och brinner för. Fast jag har glömt bort det, jag glömmer det för att jag är så blint upptagen av min egen vardag och av allt som upptar mig här. 

Men sen så börjar vi prata om nånting, i det här fallet började samtalet om att mormor klagar på min hårfärg men inte på min kusins (som är kille) slingor. Det börjar som nåt så simpelt och onödigt som hårfärg och det stegras till nåt mycket större. 

Du såg skamsen ut när jag gick från bordet, som att du trodde att du hade fått mig ledsen. Men du har ingen anledning till att känna så, för de här samtalen är något som jag uppskattar och behöver. Jag lika mycket som ni. Jag måste bli påmind, för det är min skyldighet.

Samtalet ledde i alla fall vidare till mycket större saker, och landade på turen om att födas här. Jag kommer kanske inte på många år tjäna lika mycket som en man för samma arbete, om jag blir våldtagen finns en risk att mannen säger att han "trodde att mina nej var en del av leken" och han blir frikänd. De sakerna kämpar jag emot nu, och det är lätt att påverka, det är lätt att engagera sig. 

Men hade jag fötts någon annanstans, vilket jag bara hade tur till att inte göra, så hade mitt liv sett annorlunda ut. Jag hade inte haft friheten att uttrycka min åsikt, dels för att den kanske skulle gå emot regimen och dels för att jag är kvinna. Att jag kom ut som bisexuell när jag gick i nian, hade kanske gjort så att jag suttit här mer trasig än de små hinder jag mött här i Sverige fått mig och i värsta fall hade jag inte suttit här alls. Kan hända annars att jag förtryckt den sidan av mig som ville vara med en tjej och istället levt med en man i en trygg tvåsamhet, fast ständigt veta att en del av mig försöker jag döda. Att jag är fel. 

När jag satt vi bordet och du diskade så sa du att "man måste tänka på vad man säger". Man måste göra det enligt dig, därför att det finns idioter. Jag undrade vad det spelade för roll och då sa du att du inte ville att jag skulle bli ihjälslagen. Du sa det bestämt fast med en hint av ett skämt. 

Om vi hade levt någon annanstans hade du sagt det till mig, bett mig om att jag inte skulle protestera. Att jag, som jag sagt tidigare under kvällen att mitt mål var, inte skulle ta varje strid. Att jag inte skulle säga emot varenda gång jag hörde något som kändes fel. För då med en seriös och allvarligare risk att bli ihjälslagen. 

Eller kanske hade du hade varit helt annorlunda. Kanske hade du inte blivit smått förblindad av det trygga, materiella livet vi lever nu. Det är du, trots att du ser mer än många andra människor. Kanske hade du bett mig att säga ifrån, kanske hade du gjort det med mig. 

 

Jag tänker bara, om jag hade fötts till ett annat liv, någon annanstans. Samma jag. Men på en annan plats. Om jag var förtryckt och varenda dag var en plåga. Jag levde med konstant risk för mitt liv, jag såg människor yngre, samma ålder och äldre än mig bli mördade, fängslade eller gå emot mig. 

Skulle jag då kunna ursäkta dig, du som är född i Sverige, med att du inte valt det? Skulle jag då kunna tänka att eftersom det inte var ditt val så har du ingen skyldighet att protestera emot vad som händer i mitt land. För du får inte ut någonting av det och det angår inte dig. Jag har ingen anledning till att be omvärlden om hjälp. Du har dina egna problem. 

Och ja, jag som är född i Sverige, jag har mina egna problem. Jag har inte valt att födas här, men jag är tacksam över det. 

Men vi lever i en tid då jag vet saker, en tid med internet. Jag ser väldigt lite men ändå en del av vad som händer i världen. Hur ska jag kunna ursäkta att jag inte gör någonting åt det? Hur hade jag tänkt, om jag och min familj fötts där? 

Jag vill inte bli cynisk och bitter, jag vill alltid hoppas. Vilket jag gör just nu. Men det börjar bli svårt när det är så mycket som arbetar emot det hoppet. Jag tror inte att folk kommer bojkotta OS i Ryssland. Att hbtq-personer dödas, att det finns en lag emot deras existans, det skadar inte annat folk. Synd om dem, tur för mig att jag inte föddes i Ryssland.

 

Jag menar inte att folk inte gör saker. För folk kämpar, varenda dag. Men det skulle kunna göras så mycket mer. Jag skulle kunna göra så otroligt mycket mer. Enda anledningen för att jag inte gör mer är för att jag är van vid mitt liv och bekvämligheten här. 

 

Inför 2014 så tänker jag ta varje diskussion och varje strid. Jag kommer säga emot när det känns fel. Och det låter kanske som en liten grej att göra (och det är det), om du är en sån som alltid gör så. Men bra för dig i såna fall, då kan ju du göra mer. Jag ska göra det nu, och jag ska göra desto mer. Jag har inte kommit på riktigt vad än, men det betyder inte att det inte finns saker att göra. Det finns det alltid, mycket dessutom. 

Jag vet att du bad mig om motsatsen, men jag tänker inte låta någon töntig, missanpassad, liten enstöring (påtänd idiot som du uttryckte det) få mig att vara tyst. Jag talar för mig själv och för andra. Folk gör mer än vad jag gör varenda dag. Jag kan väl i alla fall uppbåda det mod som behövs för att säga ifrån. Om jag riskerar min säkerhet om än för en sekund så har jag i alla fall gjort det för någon annan. Så länge jag lever här så kommer jag i alla fall ha rätten till att uttrycka min åsikt. 

 

Hela mitt liv har jag fantiserat och längtat efter att göra nåt stort, att vara behövd. Jag har alltid velat göra skillnad och jag har alltid velat rädda någon annan. Men göra skillnad kan jag göra varenda dag, även om det inte ser ut som det gör i mina dagdrömmar. 

 

Ni sitter tysta vid köksbordet. Jag anstränger mig, men jag gråter lite ändå. För jag inser hur livet hade varit annorlunda om jag fötts någon annanstans och hur jag hade sett på mig själv och er i såna fall. Du ser gråtfärdig ut och säger att du tänker göra mer, du vid köksbänken ser mest obekväm ut. Lite skyldig fast som att du inte vet vad du ska säga. Jag förstår er, för jag vet inte heller. Jag vet inte vad jag ska göra heller. 
Man kan inte känna sig skyldig för att ha fötts här, jag inser det med. Men det betyder inte att man inte ska inse vad det innebär. Både att vara född här och för de som inte är det. Det viktigaste är att vi tänker på det och sen kan vi agera efter hur det känns. Inte komma med ursäkter eller byta ämne. Vi har möjligheter att förändra, liksom alla andra i hela världen, fast på många sätt är det enklare för oss. 

 

Det här blev så himla långt och rörigt. Jag vet knappt vad jag har skrivit och jag vet inte om jag ska publicera det. Men på nåt sätt känns det ändå som ett bra sätt att inleda bloggåret 2014.