majathedestroyer

Dagarna liksom rullar förbi lite. Eller rusar förbi snarare, jättesnabbt. 

Mitt liv har nog aldrig förändrats såhär mycket som det gjort den här sommaren. Saker har tagit slut och börjat och förändrats. Nu går jag mest omkring och tar mig igenom dag för dag, gör helt vanliga grejer. Idag har jag burit bord med Ida och hängt på Hela Människan med Cristian och Sonja. Sånt som man gör. Men hela tiden, mitt i allt det vanliga så är allting så uppenbart ovanligt. För idag har jag också till exempel sagt hejdå till en av mina bästa vänner. En av mina allra bästa personer som flyttar till Kenya imorgon. Och det känns så mycket. Jag är glad och orolig och ledsen och allting på samma gång. 

Livet förändras så mycket nu. Just den här tiden, det känns som att jag lär mig nya saker om både mig själv och världen varje dag. Det känns som att jag fått en käftsmäll av samhället, en kalldusch, ett rejält uppvaknande av "vuxenlivet". Om hur svårt allting är. Det känns liksom lite som att jag kämpar med att hålla mig uppe och samtidigt ska jag lyckas ha nån sjuk tro på att allting löser sig och att jag bara kan ta mig härifrån om jag bara vill. Den delen är i för sig inte så svår att tro på, men att balansera det med att vara realistisk är liksom inte riktigt min starka sida. Om man säger så. 

Det är knäppt i alla fall. Att säga hejdå till en efter en och själv inte riktigt veta vart jag är nästa månad. Eller jo, antagligen här. Men om typ, två månader i alla fall. Vart jag är på väg. När jag är på bra humör och positiv så är det nåt bra. Men idag så är det mest skrämmande. För att jag är rädd att jag är kvar. 

Fast den tanken känns så oerhört fel bara. Bara. Fel. Jag ska vara borta eller på väg bort, det finns eller får inte finnas något annat alternativ. 

 

Det är himla spännande, livet. Känns som att jag har sagt de orden hur många gånger som helst den här sommaren. Ofta följt av typ, yolo. Och det är så spännande att man lever. Att man är som man är, att man kan vara hur man vill. Att det egentligen inte finns några regler att gå efter. Det är häftigt. Att man är på vissa vis och har vissa personlighetsdrag. Att man är så komplex. Att alla är så intressanta. Jag är klok ibland och omogen och barnslig och vild och lugn och dum och snäll och blyg och framåt och naiv och ung fast med åldersnojja. Idag hade jag världens åldersångest förresten. Stackars Sonja fick sitta en hel lunch och höra mig klaga över min trettioårskris. Som jag har nu. Inte för att jag känner mig speciellt gammal, jag är mest rädd att jag ska göra det. Jag är rädd att jag ska vakna imorgon och känna mig som trettiofem. Det är faktiskt rätt skrämmande om man har Peter Pan som idealbild. Vakna och inte ha ett uns av naivitet kvar i kroppen och bara känna mig trött och kuvad och orkeslös och drömlös. Nu menar jag inte att alla trettiofemåringar känner så, men det är min skräckbild typ. Jag vill ju vara arton och inte trettiofem. Så tänkte jag så mycket på det att jag inbillade mig att jag faktiskt kände mig så. Sen insåg jag hur jag tänkte och hur min reaktion var (dvs sitta och gnälla högt på uteserveringen och nästan dunka huvudet i bordet) och jag insåg att nej. Än så länge är jag fortfarande sju år. Puh. 

 

Fast det var inte det jag skulle skriva om. Jag skrev ju om hur livet och alla i det är så spännande. Tänk att det är väl himla sjukt att jag föddes till att bli den här personen, födas till den här staden, landet, familjen. Sån HIMLA tur. Jag kunde lika gärna ha vuxit upp i Kibera eller Houston. Men nu hamnade jag här, till den fantastiska, konstiga, trasiga, underbara familj som jag älskar så mycket. Det är en knäpp samling människor men jag älskar de allihopa så otroligt mycket. Tänk om jag inte hade haft alla mina syskon. Usch.

 

Det är också häftigt att jag gjorde de valen som jag gjort och nu hamnade jag här. Valde Hagaskolan, musikklass, De geer, danslinjen. Vilken skara människor jag samlat på mig!! 

Man föds in i en familj och jag hade turen att få min, men jag hade också turen att få välja en. En extra familj, mina bästa vänner. 

I tre år har jag hängt ihop med ett gäng personer. (Har hängt ihop med andra bästistar också, men idag sa hejdå till en från min gymnasiefamilj så nu tänker jag skriva om dem). 

I tre år och så himla många minnen. Vanliga skoldagar, hemmakvällar, dagbokskvällen, utekvällar, Kenya, dansföreställningar, lektioner, bråk, skratt, Rhodos och bara allt. Äckliga naturlektioner, flummiga improlektioner, gråtiga gruppdiskussioner, koreografier, vattenmassage, ringprat och gud så mycket. Jag har skrikit och gråtit och ljugit och slagits (mest på skämt då hehe). 

Alltså åh min fina familj. Jag vill skriva så himla mycket men jag kan inte formulera nånting. Vet helt ärligt inte vad jag ska säga. Jag älskar er och bara, tack för allting. För alla gånger som ni har dragit ur mig grejer eller tvingat mig att prata eller inte sagt nånting alls eller varit arga eller hållt om. Ni har varit bäst varenda gång. Det är helt sinnessjukt. Jag bryr mig så mycket om er och jag vet att ni gör detsamma och den tryggheten är helt fantastisk. Att ni försöker få mig att må bra och reda ut mitt liv när jag inte gör det. 

Det är helt knäppt att jag inte vet vart jag är eller hur långt borta jag kommer vara från er. Men det känns om än så jävla svinjobbigt, helt okej. För vi ses ju snart igen. Jag vet ju det. Vi har ju Berlin. Och London. Och oss. Och allting. 

Jag älskar er så jävla mycket, min fantastiska, egenvalda, lilla familj. Tack.