majathedestroyer

Antagligen tjatar jag om det rätt så mycket. Men det blir aldrig tillräckligt ändå, borde tjata om det tusen gånger mer. Är svårt att alltid komma ihåg men gång på gång slås jag av hur o t r o l i g t fantastisk min omgivning är. Att jag har en så underbar familj och vänner. Det känns så mycket att jag går sönder när jag tänker på det.

 

Häromdagen hade vi en himla mysig familjekväll. Lagade mat, åt mat, drack vin, pratade, skrattade. Tog en promenad hela familjen, till en lekpark där vi lekte i snön. Alla svängde i en stor ställning tillsammans och både mamma och pappa och säkert fler (alla förutom jag) ramlade och det var jättejättejätteroligt. Gick hem, grillade marshmallows i öppna spisen, Olle spelade Don't stop beliveing (Journey <3) och försökte lära oss andra. Det funkade inte. 

Det var bara en väldigt enkel och lugn kväll, men känns som att hjärtat sprängs i bröstet på mig när jag tänker på det och dem. Alla otroliga, starka, inspirerande karaktärer med sina flaws and all i min familj. Så evinnerligt tacksam för att jag föddes här, till den här familjen. 

 

Annars har jag haft ett väldigt omtumlande och känslosamt dygn. Igår gick jag och några klassisar till De Geer och hälsade på gamla lärare. Fina skola, fina Jesper. Jag, Anna, Klara och Linda fortsatte till dansstudion, tänkte att vi bara skulle hälsa på Pia. Slutade med att vi stannade i ca fyra timmar och bara pratade. Pratade om Kenya, om hur man har mått innan, under tiden, efter, hur det har förändrat oss. Jämförde svenska och kenyanska samhället, pratade om saker vi varit med om. Grät en del också, såklart. Pia är sån ren, jävla power alltså. 

Åkte hem och gick på Olles <3lucia<3, åkta hem till Linda, åt pizza, fortsatte prata och mina ben skakade hela tiden. Kollade på gamla bilder och videos såklart. 

Gick upp skapligt och åkte tillbaka till dansstudion. Pia hade bett oss att komma och prata med tvåorna om Kenya och mående i allmänhet. Det är snart deras tur att sätta igång med arbetet, och jag kan inte säga det många gånger nog, som kommer vara livsföränrande. Jag blir nästan illamående när jag tänker på hur det hade varit om jag inte hade åkt till Kenya. Tänk om jag aldrig haft den möjligheten, om Pia inte jobbat där, om jag valt en annan linje, om jag aldrig hade träffat min nu andra familj. För oss som var i Kenya har det blivit en del av oss, det har format oss. Jag vill inte tänka på hur det skulle vara om jag inte åkt, hur tom jag hade varit jämfört med nu. Menar såklart inte att folk som inte varit i Kenya är tomma, det är bara att för mig har det betytt så otroligt mycket. 

Jag kan inte förstå vilken tur jag hade. Jag kommer för alltid vara otroligt tacksam för att jag ens fick möjligheten, jag, av alla hundratals människor på De Geer bara, fick uppleva det här. AAH. 

Men i alla fall var vi idag på dansstudion och pratade. Det med, blev såklart väldigt känsligt med en hel del tårar. Jag blir så himla stolt av varenda en av alla människor i det där rummet. Alla tvåor som går igenom pissigaste året hittils, Pia och Maria och hur de bryr sig så otroligt mycket om både deras nuvarande och gamla elever och mina fina vänner som har kommit så långt och pallar dela med sig av deras erfarenhet i förmån för någon annan. 

Det gör ont i mig när jag tänker på hur lågprioriterad danslinjen på De Geer är. Kenya, som i år innefattar både teater-, film och foto-, och samhällselever är såklart prioriterad. Men danslinjen som är det bästa val jag gjort i livet, att folk inte förstår hur stark och modig och öppen man blir av dansen. Det trycks undan som ingenting. När jag gick i ettan så hade vi kanske fem olika danslärare, inkluderat lärare utan fast anställning som bara var där typ en gång i veckan. Det funkade, det var jättebra. Men sen prioriteras de estetiska ämnena mindre och mindre, framförallt dans, som inte ses som en "viktig" eller "fin" konststil. I tvåan berättade de att det bara skulle vara tre lärare kvar om vi hade tur, kanske två. Hur ska två eller tre lärare klara tre olika klasser, tre olika stilar, flera gånger i veckan ++++ iv-val, musikal, tittardagar, föreställningar, teori, KENYA etc etc. Vi bråkade massa med styrelsen, var på massor av möten med förlorade, hade åtminstone tre lärare kvar. Nu är det bara två kvar tyvärr, en tredje jobbar 20%. ??????. Men de får det att funka, de där powerkvinnorna. Men jag önskar bara att danslinjen var högre prioriterad med fler lärare så att de slapp jobba ihjäl sig. 

 

Men det var inte ens det jag skulle prata om?? Sidospår over here. Okej, var inget speciellt jag skulle komma till tror jag. Bara poängtera hur stolt jag blir av så många människor i min omgivning! Folk som jobbar med att hjälpa andra, fixar plugget, försöker och kommer över ätstörningar, självskadebeteenden, depressioner, brustna hjärtan, mobbning, WHATEVER. Behöver absolut inte ens vara nåt konkret, alla har haft det jobbigt. Och jag vill bara åh GOOD ON YOU som har lyckas inse vilken fantastisk, smart, snäll, klok, vacker, stark, VIKTIG människa du är och GOOD ON YOU som inte har insett det än eller försöker. JAG VILL BARA SÄGA TILL HELA MÄNSKLIGHETEN ATT JAG FINNS FÖR ALLA!!! AAAH!!! ALLA ÄR SÅ BRA!!!

Men seriöst, idag matas vi ständigt med medel till dåligt självförtroende. Vi ska vara smala men inte för smala, tränade men det är osexigt med för tränade, lite kurvor fast inget hull, roliga fast inte skratta för högt, framåt fast tysta, lugna fast inte tråkiga, glada fast ändå ha nåt slags djup, och fan ta den som gråter eller erkänner hur pissigt den mår. Alla skyltdockor blir smalare, barbiedockor med anorexi, ha vit kajal för att få ögonen större, ha det på överläppen så att de ser större ut, rouge på exakt rätt sätt så att det framhäver kindbenen. Ha absolut inga problem med mat. Ät och var glad, fast bara nyttigt, ha koll på det och defintivt inte för mycket. Ha konstant kontroll. Men du får inte få nåt problem med mat för gud vilken buzzkill. Balansera allt detta medan du klarar av att få mindre i lön för samma jobb, få äckliga kommentarer på stan, bli raggade på av äldre män och kallad för bitch (ett ord som förövrigt bara borde vara nåt nice!!) när du inte vill, vara pryd när du inte vill men hora när du vill, du ska vara horan, madonnan, sexig, from och JÄVLIGT LYCKLIG.

Jag KRÄKS på detta samhälle. Samhället som jag är en del, där jag också sminkar mig på olika sätt och blabla och det är s j ä l v k l a r t att man ska få göra det, se ut och sminka och klä sig hur man vill. Hur utmanade eller inte som helst. Det är också det, KAN MAN INTE BARA FÅ VARA HUR MAN VILL UTAN ATT BLI BEDÖMD. Huvudsaken är väl att en gör det för sig själv. Det är bara så många som säger hur man ska vara och AH. 

 

Jämfört med det kenyanska samhället, t.ex mat. Här (i Sverige) är begreppet 'mat' så mycket mer än bara mat. Det är träning, rätt mängd, nyttigt, hemligt, skämmigt, ÅNGEST. I Kenya är det bara mat. Bara. Mat. Ät när det finns, ät tills du inte är mätt, utan trött. Det är så himla, himla simpelt. Här har vi problem som majoriteten av det kenyanska folket bara kunde drömma om. Vi har så mycket att det skapas nya problem för så fort vi accepterar varandra och oss själva så kan det inte tjänas pengar på vårt dåliga självförtroende. Så jävla vidrigt. I Kenya känner man inte till begreppet anorexi, förstår inte hur nån av mina väldigt smala vänner kan vara för stora för den västerländska modeindustrin, i Kenya har man inte råd med såna problem.

 

I Kenya är kvinnor och HBTQ-personer nedtryckta, det är fruktansvärt korrupt och fattigt. Men i Kenya är man lycklig på ett helt annat sätt. Vi kan fly från vår välfärd som är bra men på många sätt förgiftad och bli friska i Kenya.

 

Haha. Är helt slut i både kropp och själ efter det här omtumlande dygnet. Är dock jävligt pepp på allt. FUCK THA SOCIETY FUCK THA PATRIARCHY AND BARA FUUUUUUUUUUUCCCCCCKKKKKKKK.

 

Lite andra bra grejer: